my.little.corner.of.the.world

När ni läser det här, ska ni ha i åtanke, att jag är ursprungligen en småstadsflicka, med ett starkt band till min familj, som för bara för ett år sen var en väldigt vilsen själ. Under hela hösten 2008, gick jag arbetslös. Jag sökte sammanlagt nästan hundra jobb, utan någon framgång alls. Någonstans där började hoppet avta och tankarna skenade iväg; vad sjutton ska jag göra med mitt liv?
Strax efter nyår fick jag jobb på McDonald´s. Inget drömjobb direkt, men det var en stor grej för mig, eftersom det var mitt första "riktiga" jobb och att min kraft och energi under hösten gav något resultat i alla fall. Jag stannade på McDonald´s i ett halvår, och tänker säga som många andra: "det var ett riktigt bra förstajobb", medan andra ser ner på McDonald´s-arbetare och skrattar. Jag säger: jobba där i ett halvår, innan du yttrar dig.
Där någonstans, under halvåret, insåg jag att jag var väldigt sugen på att börja plugga. Jag hade nyss brutit upp efter ett långt förhållande och insåg plötsligt att jag inte var bunden till någonting/någon alls, samt att jag insåg att jag har alla möjligheter i världen. Någonstans, kände jag även en press och en viss stress. Så många andra hade börjat plugga, kommit nästan ett helt år fram i utbildningen, medan andra ägnade sig åt jobb som jag själv visste att jag aldrig skulle få ut någonting av i längden.

Under sommaren 2009 ägnade jag mig åt att arbeta med förståndshandikappade. Detta var ingenting egentligen som jag var intresserad av att arbeta med, men jag ville prova någonting annat än att arbeta med snabbmat. I juli får jag besked om att jag har blivit antagen i Göteborg. Att jag hade sökt mig till just Göteborg, är jag inte helt säker på. Jag hade sett att det fanns en intressant restaurangutbildning där. Jag visste att jag hade vänner där nere. Jag kände att det kunde vara starten på någonting nytt. Jag visste om att det var väldigt långt från Ludvika, men jag sökte det ändå. Någonstans där bestämde jag mig för att flytta till Göteborg, och påbörjade sökandet efter en lägenhet. Utan framsteg. Det var en månad tills utbildningen vid Universitetet skulle börja, och jag hade ingenstans att bo. Någon dag senare ringer ett av mina ex, som var bosatt i Göteborg, och berättar att en av hans jobbarkompisar bor tillsammans med sin bror och de kunde erbjuda ett rum till en inneboende.

I mitten av augusti, tidigt på morgonen, åker jag och mamma och pappa ner till Göteborg med en mindre flyttbil. Jag tyckte det var skitjobbigt, försökte hålla gråten tillbaka och undrade vad sjutton jag gjorde. Jag som inte ens kunde ta hand om min jävla guldfisk Gandalf (jag matade ihjäl honom tror jag). Hur sjutton skulle jag kunna ta hand om min själv? Men jag var fast besluten. Tillslut kände jag mig lite lugnare. När jag väl anländer till mitt nya hem och mina nya rumskamrater, inser jag att jag har hamnat i Göteborg ghetto. Jag såg massor med gäng överallt, ungar som gapade och skrek och vuxna män som skrek på varandra och bilar som brann. Jag trodde att jag hade hamnat i Afghanistan eller nåt. När jag väl kommer upp i lägenheten, så finns det ingen lampa i hallen eller vardagsrummet, inga tavlor på väggarna, fruktansvärt skitiga golv och lägenheten stinker cigarettrök. Och, ja, just det. Mina lovade 14 kvadrat visade sig vara 7 kvadrat. Hälften av prylarna jag hade med mig fick skyfflas in i flyttbilen igen. Och killarna jag flyttade in hos var totalt främmande för mig, jag hade aldrig träffat de tidigare. Mina föräldrar var nere i Göteborg med mig i 2 dagar.

Jag minns känslan när de åkte hem och jag stod kvar på det där satans bilbrandstorget. Och jag kunde förstå hur de kände som lämnade mig på det stället. Men vad kunde jag göra? Vad kunde de göra? Inte mycket, tyvärr. Och jag kände mig så fruktansvärt liten. Här kommer jag, som är van vid lilla Ludvika med sina 2 caféer, 10 affärer och få gator. Fan vad stort allt var här.
Jag minns att jag gick upp i mitt fina "14 kvadratsrum" och grät. Hur i helvete skulle jag klara det här?

Veckorna gick, och jag fick träffa världens underbaraste klass och fick genast massa nya underbara vänner och bekanta. Utbildningen visade sig inte riktigt vara så som jag trodde, för det var verkligen spontant att hoppa på just den utbildningen.
Mitt boende däremot, var ingen vidare dans på rosor. Jag och killarna levde två olika liv. Jag pluggade flitigt och gick upp klockan 6 i stort sett varje morgon, medan de jobbade som servitörer och kom hem vid klockan 3 varje natt och hade efterfest. (Mina väggar var för övrigt som bakplåtspapper, ljudisolation? Vad är det?) Någon gång kunde jag hänga på lite efterfest, trots att jag skulle upp klockan sex, gick bakfull till skolan ett antal gånger i början (ibland fortfarande full), vilket givetvis bara var under en kort period eftersom jag är smartare än så.

Angående Biskopsgården, som var stället jag bodde på, så vågade jag aldrig gå ut eller komma hem efter klockan 7 på kvällen. Det brann 23 bilar under de första tre veckorna jag bodde där, en man drog ett vapen mot några andra män nedan för fönstret, kvinnor fick psykbryt inne på Willys, vuxna män höll på att slå ihjäl varandra på torget, verbalt äckliga män stog och hängde precis utanför min port varenda dag, småkidzen hängde i gäng och saboterade på torget, i hissar, pissade i trappuppgången och rökte i tvättstugan.
Jag saknade mina föräldrar så jag kunde avliva. Sju månader senare, efter att ha sökt nytt boende i flera månader, lyckades jag komma över en egen lägenhet på andra sidan stan, 10 minuter från centrum med spårvagn.

Idag, efter att ha bott på ett sådant hysteriskt ställe och sedan komma till ett helt eget boende till ett lugnt och tillsynes som det verkar för mig, lugnt område, så kan jag se tillbaka på allt och tänka en sak: Jag är stolt över mig själv.
Det är snart ett år sedan jag flyttade hemifrån och jag är stolt över hur långt jag har kommit, hur mycket jag har växt av all denna erfarenhet. Och jag har äntligen lärt mig att tycka om att vara med mig själv, att inte ständigt vara i behov av att ha någon vid sin sida. Jag har ansvar för allt själv och är helt enkelt tvungen att göra det själv. Måste ta alla beslut själv. Men, man växer. Och jag har äntligen insett vad det är jag vill göra med mitt liv.
Jag är glad att jag tog chansen att flytta. För hade jag inte provat, hade jag inte vetat om det var nåt för mig eller inte. Men det vet jag nu att det är.

Det jag vill säga med det här oerhört långa inlägget, är att det går om man bara vill. Även om man får en dålig start, som jag fick, så ordnar sig saker och ting. Men för att det ska ordna sig, så måste man ordna det själv och kämpa.

Och det, det är det som får en att växa.