När orken inte finns.
Det finns många olika sorters ork. Och den här gången så är det min "akademiska ork" som inte är på topp. Det är väl på sätt och vis tur att den kommer under en kurs då det inte är så många delmoment som andra kurser skulle kunna innefatta. Så jag orkade inte riktigt gå till skolan idag. Jag missar en ölprovning vilket inte känns som hela världen direkt...
Jag ska ta en väldigt lång promenad med Nomie idag. Jag har blivit, som jag och syster skulle säga, en ut-och-gå-nörd. Vi ska ta en spårvagn långt bort någonstans och så ska vi gå tillbaka in till stan. Om vi hittar så att säga.
Nu längtar jag skapligt mycket efter att få in nästa bidrag, är skapligt trött på att äta spaghetti och falukorv varje dag. Och bara sitta inne för att man inte har råd med någonting ( men nu har jag ju märkt att promenaderna gör mycket, de ger en någonting att göra (gratis), bra kondition, tänker på annat än rökningen, går ner i vikt, och så kan jag rensa skallen på alla tankar).
Varför kan inte staten fatta att man inte klarar sig på 8.000 i månaden när hälften går till hyra, en del till kurslitteratur och resten till mat? Det finns ju inte ett öre kvar till någonting kul? Kommer jag inte att få något jobb i sommar, då vettefan vad jag gör alltså...dår får jag leva på 8.000 igen och satsa på att lära mig kinesiska. Om jag ens kommer in på sommarkursen. Ibland suger det verkligen. Verkligheten, alltså.
I min drömvärld är jag rik, jag har råd att köpa precis vad jag vill, fast jag bor inte i ett slott med tjänare, jag bor i en superdupersnygg lägenhet inrett exakt så som jag vill ha den. Fina färger, en enormt stor rund säng som står mitt i rummet, ett eget hemmagym, ett kylskåp som producerar vilken mat jag än vill ha. Ett enormt fönster som man kan sitta i med en massa kuddar och en kopp kaffe på morgonen, en enorm walk in closet med så mycket kläder att jag inte kommer hinna använda de, en stor bardisk med världens utbud på viner, likörer och annat gott. Ja, drömma kan man ju alltid få göra i alla fall....
Jag ska ta en väldigt lång promenad med Nomie idag. Jag har blivit, som jag och syster skulle säga, en ut-och-gå-nörd. Vi ska ta en spårvagn långt bort någonstans och så ska vi gå tillbaka in till stan. Om vi hittar så att säga.
Nu längtar jag skapligt mycket efter att få in nästa bidrag, är skapligt trött på att äta spaghetti och falukorv varje dag. Och bara sitta inne för att man inte har råd med någonting ( men nu har jag ju märkt att promenaderna gör mycket, de ger en någonting att göra (gratis), bra kondition, tänker på annat än rökningen, går ner i vikt, och så kan jag rensa skallen på alla tankar).
Varför kan inte staten fatta att man inte klarar sig på 8.000 i månaden när hälften går till hyra, en del till kurslitteratur och resten till mat? Det finns ju inte ett öre kvar till någonting kul? Kommer jag inte att få något jobb i sommar, då vettefan vad jag gör alltså...dår får jag leva på 8.000 igen och satsa på att lära mig kinesiska. Om jag ens kommer in på sommarkursen. Ibland suger det verkligen. Verkligheten, alltså.
I min drömvärld är jag rik, jag har råd att köpa precis vad jag vill, fast jag bor inte i ett slott med tjänare, jag bor i en superdupersnygg lägenhet inrett exakt så som jag vill ha den. Fina färger, en enormt stor rund säng som står mitt i rummet, ett eget hemmagym, ett kylskåp som producerar vilken mat jag än vill ha. Ett enormt fönster som man kan sitta i med en massa kuddar och en kopp kaffe på morgonen, en enorm walk in closet med så mycket kläder att jag inte kommer hinna använda de, en stor bardisk med världens utbud på viner, likörer och annat gott. Ja, drömma kan man ju alltid få göra i alla fall....
Kommentarer
Trackback
