Det här med att driva sig själv till vansinne.
Det verkligen sjukt hur man håller på att dividera med sig själv hela tiden.
Jag borde göra det här, men...
Jag har ju tänkt att jag ska göra såhär, men...
Jag vet att jag inte ska göra såhär, men...
Det har ju enbart med disciplin att göra.
Så varför har man så sjukt dålig karaktär emellan åt?
Jag borde plugga, jag borde inte äta godis, jag borde inte sitta inne så mycket, jag borde inte röka, jag borde vara ute och motionera, jag borde vara mer sparsam.
Men så kan jag känna att satan vilka höga krav man ställer på sig själv!
Jag är mer sparsam, jag pluggar mycket bättre än vad jag gjort tidigare, och jag har slutat röka: så vad gör det om jag äter lite godis och sitter inne mycket och inte kommit igång med träningen riktigt än?
Nä, nu tänker jag införa bekväma dagen en gång i veckan. Då får man göra sånt man inte ska göra. Typ som att äta onyttigt och bara sitta inne en hel dag. Och skitsamma, jag börjar ju träna på måndag.
Jag tar upp det här, därför att jag alltid gör såhär och tror att många känner igen sig i det. Man vill ha den absolut bästa av karaktärer, och man vill ha det genast. Men så vet man ju att det går inte. Inte allt på en och samma gång. Det är precis de här sakerna som jag nämnt som jag jämt vill uppnå. Men jag har alltid för bråttom med allt och så slutar det med att ingenting fungerar istället.
Så från och med nu, och jag uppmanar andra också: Ta. En. Sak. I. Taget. Så GÅR det!
Jag borde göra det här, men...
Jag har ju tänkt att jag ska göra såhär, men...
Jag vet att jag inte ska göra såhär, men...
Det har ju enbart med disciplin att göra.
Så varför har man så sjukt dålig karaktär emellan åt?
Jag borde plugga, jag borde inte äta godis, jag borde inte sitta inne så mycket, jag borde inte röka, jag borde vara ute och motionera, jag borde vara mer sparsam.
Men så kan jag känna att satan vilka höga krav man ställer på sig själv!
Jag är mer sparsam, jag pluggar mycket bättre än vad jag gjort tidigare, och jag har slutat röka: så vad gör det om jag äter lite godis och sitter inne mycket och inte kommit igång med träningen riktigt än?
Nä, nu tänker jag införa bekväma dagen en gång i veckan. Då får man göra sånt man inte ska göra. Typ som att äta onyttigt och bara sitta inne en hel dag. Och skitsamma, jag börjar ju träna på måndag.
Jag tar upp det här, därför att jag alltid gör såhär och tror att många känner igen sig i det. Man vill ha den absolut bästa av karaktärer, och man vill ha det genast. Men så vet man ju att det går inte. Inte allt på en och samma gång. Det är precis de här sakerna som jag nämnt som jag jämt vill uppnå. Men jag har alltid för bråttom med allt och så slutar det med att ingenting fungerar istället.
Så från och med nu, och jag uppmanar andra också: Ta. En. Sak. I. Taget. Så GÅR det!
Positiva klubben, for real!
Idag har jag haft en SÅ bra dag! Dels så har jag börjat friskna till ordentligt, dels har jag gjort så mycket jag kan i skolarbete hittills, jag har lagt undan en massa pengar och känner att jag är på en bra väg med mitt sparkapital till resan nu. Har orkat diska upp alla skit, damma och dammsuga, gå ut med sopor sen helgen, bäddat rent, gjort storkok så jag har en massa matlådor. Och trots att jag lagt undan så mycket så har jag så mycket jag har införskaffat, och så blev det billigare än vad jag hade tänkt mig och OJ vad äckligt positiv jag är idag! Jag inser ju även att jag skrev den här första biten mest för mig själv, men ändå. Kom igen, det blir kul! (alla som har börjat ta efter med detta begrepp, räck upp en hand för jag inser att jag smittar er alla med det där!)
Trots att det är en så otroligt regning, grå dag, så kan jag inte låta bli att älska det då jag verkligen älskar hösten. Jag älskar dock inte regnet hela tiden, men jag har ingenting emot det när jag får sitta inne och titta ut. Har mysbelysning i lägenheten och rent och snyggt och då blir jag så himla lugn i mig själv. Skön musik, och inte ett måste att göra. Det är så skönt!
Och om fjorton veckor vid den här tiden så vaknar jag upp i ett hotellrum i San Fransisco med min älskling. Fjorton veckor känns inte som någon lång tid längre. Hösten kommer bara att svischa förbi. På ett sätt vill jag ju såklart att tiden ska gå jättefort just nu, men inte för fort, för då hinner jag ju inte med ett skvatt.
Det är mycket som ska åstadkommas under hösten minsann. Först ska jag göra klart den här ledarskapskursen och dessutom jobba parallellt. Sen kommer vinkurs 2 och studieresan ner till Tyskland. Sedan kommer en okänd kurs i november, och den 6 december kör ledarskap 2 igång och håller i under jul. Dels så ska jag försöka göra så mycket jag kan på ledarskap 2 kursen innan jag flyger till Kaliforninen 12 december. Samtidigt, så MÅSTE jag klara externredovinsningstentan den 9 december, som jag alltså måste läsa parallellt med den okända kursen, samtidigt som jag ska hinna packa och strukturera innan USA resan. Fullspäckat schema?! TJENA LIKSOM!
Men det finns INGENTING som säger att det här inte kommer gå. För nu jävlar, det här ska gå så himla bra.
Trots att det är en så otroligt regning, grå dag, så kan jag inte låta bli att älska det då jag verkligen älskar hösten. Jag älskar dock inte regnet hela tiden, men jag har ingenting emot det när jag får sitta inne och titta ut. Har mysbelysning i lägenheten och rent och snyggt och då blir jag så himla lugn i mig själv. Skön musik, och inte ett måste att göra. Det är så skönt!
Och om fjorton veckor vid den här tiden så vaknar jag upp i ett hotellrum i San Fransisco med min älskling. Fjorton veckor känns inte som någon lång tid längre. Hösten kommer bara att svischa förbi. På ett sätt vill jag ju såklart att tiden ska gå jättefort just nu, men inte för fort, för då hinner jag ju inte med ett skvatt.
Det är mycket som ska åstadkommas under hösten minsann. Först ska jag göra klart den här ledarskapskursen och dessutom jobba parallellt. Sen kommer vinkurs 2 och studieresan ner till Tyskland. Sedan kommer en okänd kurs i november, och den 6 december kör ledarskap 2 igång och håller i under jul. Dels så ska jag försöka göra så mycket jag kan på ledarskap 2 kursen innan jag flyger till Kaliforninen 12 december. Samtidigt, så MÅSTE jag klara externredovinsningstentan den 9 december, som jag alltså måste läsa parallellt med den okända kursen, samtidigt som jag ska hinna packa och strukturera innan USA resan. Fullspäckat schema?! TJENA LIKSOM!
Men det finns INGENTING som säger att det här inte kommer gå. För nu jävlar, det här ska gå så himla bra.
Jag vill känna att jag vandrar i en tavla, nu genast!
Lite drömmande under sjukdagarna
Det är måndag, och man tycker att det borde vara trevligt med en ny start på en ny vecka. Men givetvis har förkylningen inte dragit än, och jag mår ännu sämre idag. Gick och la mig vid elva igår kväll och vaknat minst 15 gånger under natten och hostat som en dåre, varit snorig och haft hög feber. Klockan 12 går jag upp idag och känner mig inte det minsta utvilad, trots att jag har legat i sängen i 13 timmar. Men så blir man ändå lite nöjd när man drar upp persiennerna och ser att det spöregnar och inser att det är ju inte direkt en dag man missar.
Och älskling kan jag inte prata med under dagen heller. Han har tagit in på nåt litet öde motell i Bakersfield där såklart internet inte ingår. Men under kvällen (morgonen för honom) så åker han vidare till San Luis Obispo för att få tillgång till sin lägenhet som han ska bo i nu under hela studietiden. Då kommer det äntligen bli lite mer rutiner i vårt Skypeande, och det kommer inte kännas lika jobbigt längre. Det är tre veckor sen han åkte och det blir successivt bättre för varje dag, men det kommer i vågor.
Och världens bästa Alicia handlar åt mig eftermiddag, så jag inte behöver svälta när jag ligger här med den dumma febern.
Jag tänker på att jag åtminstone har lite ork att plugga, än om inte så mycket. Men en uppgift till torsdag är snart klar, men så är det det där dumma rollspelet tills på onsdag som behöver övas på. Jag gillar inte att spela teater. Särskilt inte inför folk som jag inte känner. Och så vet jag ju knappt hur det ska gå till heller. Uh. Men det är obligatoriskt, så man får väl "hoppas" på att jag är frisk tills på onsdag. Var tvungen att stanna hemma från jobbet imorgon, vilket jag inte kände att jag egentligen hade råd med. Alltid lyckas man bli sjuk när man minst har tid med det. Varför?
Och nu under min lilla sjuktid, så har jag gott om tid att fundera på vilka platser jag vill besöka i Californien när jag väl åker dit, det är ju verkligen bara 14 veckor kvar. Tiden går fort nu när skolan har kommit igång och man är uppslukad av arbete. Platser jag har kommit på att jag vill besöka (än så länge), är:
Golden Gate-bron i San Fransisco
Hollywood, Los Angeles ( Trots att jag vet att David inte är jätteförtjust i Los Angeles, så ska jag försöka tjata mig dit ;) )
Vinprovningar i Napa Valley
Shopping på Union Square, San Fransisco
Älskling tyckte att vi kanske ska fira jul i San Diego. Vi får väl se vad de har att erjuda!
Jag har för övrigt kommit på att jag gillar Foo Fighters. Särskilt den här låten:
Och älskling kan jag inte prata med under dagen heller. Han har tagit in på nåt litet öde motell i Bakersfield där såklart internet inte ingår. Men under kvällen (morgonen för honom) så åker han vidare till San Luis Obispo för att få tillgång till sin lägenhet som han ska bo i nu under hela studietiden. Då kommer det äntligen bli lite mer rutiner i vårt Skypeande, och det kommer inte kännas lika jobbigt längre. Det är tre veckor sen han åkte och det blir successivt bättre för varje dag, men det kommer i vågor.
Och världens bästa Alicia handlar åt mig eftermiddag, så jag inte behöver svälta när jag ligger här med den dumma febern.
Jag tänker på att jag åtminstone har lite ork att plugga, än om inte så mycket. Men en uppgift till torsdag är snart klar, men så är det det där dumma rollspelet tills på onsdag som behöver övas på. Jag gillar inte att spela teater. Särskilt inte inför folk som jag inte känner. Och så vet jag ju knappt hur det ska gå till heller. Uh. Men det är obligatoriskt, så man får väl "hoppas" på att jag är frisk tills på onsdag. Var tvungen att stanna hemma från jobbet imorgon, vilket jag inte kände att jag egentligen hade råd med. Alltid lyckas man bli sjuk när man minst har tid med det. Varför?
Och nu under min lilla sjuktid, så har jag gott om tid att fundera på vilka platser jag vill besöka i Californien när jag väl åker dit, det är ju verkligen bara 14 veckor kvar. Tiden går fort nu när skolan har kommit igång och man är uppslukad av arbete. Platser jag har kommit på att jag vill besöka (än så länge), är:
Golden Gate-bron i San Fransisco
Hollywood, Los Angeles ( Trots att jag vet att David inte är jätteförtjust i Los Angeles, så ska jag försöka tjata mig dit ;) )
Vinprovningar i Napa Valley
Shopping på Union Square, San Fransisco
Älskling tyckte att vi kanske ska fira jul i San Diego. Vi får väl se vad de har att erjuda!
Jag har för övrigt kommit på att jag gillar Foo Fighters. Särskilt den här låten:
Rum för extra tankar?
Det är sjukt vad man får mycket tid att tänka när man är hemma och är sjuk. Sitter där trött, tung i huvudet, uttråkad och nedstämd. Och så räcker det med minsta grej och helt plötsligt sitter man och skrattar så man gråter. Varför är man ens så knäpp? Det kanske bara är jag?
Någonting jag alltid har älskat med att vara sjuk, är att man alltid uppskattar livet lite mer när man väl får köra igång med sin vardag igen. Småsakerna som att få gå ute på gatorna, klä sig lite mer anständigt (och fräscht för den delen), gå och handla, ja, till och med åka spårvagn (vilket jag inser är sjukt irriterande att jag har enbart använt 2 av 4 veckor på mitt dumma kort som inte är gratis). Kom igen, livet är faktiskst lite kul ibland. Men jag tror man behöver vara lite sjuk för att uppskatta det.
Men så får man ändå tid för de där småsakerna när man är sjuk. Som att titta på den där filmen man tänkt på länge, spela lite piano, ta sig tid att rulla femtioelva köttbullar, ta sig tid att ringa farmor, intala sig själv att "om du ändå bara sitter här så kan du lika gärna läsa några kapitel ur kurslitteraturen och lära dig någonting" och bara vara. fast sånt är ju aldrig roligt mer än två dagar, förstås. Så imorgon kommer jag givetvis vara fruktansvärt less på att vara sjuk.
(Jag är HELT övertygad att jag är så positiv för att jag sitter och lyssnar på Frank Sinatra, för nyss beklagade jag mig så innåt helvete att jag är sjuk. Men han är trots allt en charmerande, rogivande liten mysgubbe)
Åh, jag har så roliga resor att se framemot, är så otroligt tacksam att jag får de här chanserna! I oktober gör vi en vinresa ner till Tyskland då vi landar i Frankfurt och ska till Rüdesheim och bo på hotell och besöka vingårdar i bland annat Mosel. Sen min efterlängtade resa till Älskling i USA, och i vår åker jag till London och möter Älskling där. Sen blir det även en tur hem till Ludvika i november, eftersom jag inte kommer att fira jul hemma i år.
Och dessutom är det sista läsåret nu. Satsa riktigt ordentligt ska jag göra, och så fort förkylningen är borta så kommer jag igång med Body Combaten, löpningen och gymmet igen.
Någonting jag alltid har älskat med att vara sjuk, är att man alltid uppskattar livet lite mer när man väl får köra igång med sin vardag igen. Småsakerna som att få gå ute på gatorna, klä sig lite mer anständigt (och fräscht för den delen), gå och handla, ja, till och med åka spårvagn (vilket jag inser är sjukt irriterande att jag har enbart använt 2 av 4 veckor på mitt dumma kort som inte är gratis). Kom igen, livet är faktiskst lite kul ibland. Men jag tror man behöver vara lite sjuk för att uppskatta det.
Men så får man ändå tid för de där småsakerna när man är sjuk. Som att titta på den där filmen man tänkt på länge, spela lite piano, ta sig tid att rulla femtioelva köttbullar, ta sig tid att ringa farmor, intala sig själv att "om du ändå bara sitter här så kan du lika gärna läsa några kapitel ur kurslitteraturen och lära dig någonting" och bara vara. fast sånt är ju aldrig roligt mer än två dagar, förstås. Så imorgon kommer jag givetvis vara fruktansvärt less på att vara sjuk.
(Jag är HELT övertygad att jag är så positiv för att jag sitter och lyssnar på Frank Sinatra, för nyss beklagade jag mig så innåt helvete att jag är sjuk. Men han är trots allt en charmerande, rogivande liten mysgubbe)
Åh, jag har så roliga resor att se framemot, är så otroligt tacksam att jag får de här chanserna! I oktober gör vi en vinresa ner till Tyskland då vi landar i Frankfurt och ska till Rüdesheim och bo på hotell och besöka vingårdar i bland annat Mosel. Sen min efterlängtade resa till Älskling i USA, och i vår åker jag till London och möter Älskling där. Sen blir det även en tur hem till Ludvika i november, eftersom jag inte kommer att fira jul hemma i år.
Och dessutom är det sista läsåret nu. Satsa riktigt ordentligt ska jag göra, och så fort förkylningen är borta så kommer jag igång med Body Combaten, löpningen och gymmet igen.
Ikväll är det läge för Funny Face känner jag.
Plus & minus
Det finns positiva och negativa sidor av allt. Det är ju bara det att man aldrig ser det positiva ur någonting negativt. Som det faktum att man har tusen saker att göra, och går och blir förkyld. Men det fixar sig ju alltid! Se det som ett tillfälle att ta hand om dig själv och varva ner. Myskläder, te, varm soppa, filtar och tända ljus. Och man kan ju faktiskt göra en hel del nytta, trots att man är sjuk. Jag sitter och pluggar, och det går utmärkt. Jag tror folk borde dra på sig förkylningar lite oftare, så de kunde varva ner lite grann. Jag vill inte vara den som stressar ihjäl mig och blir gråhårig i förtid och ser ut och känner mig som tant Adga redan vid 30 års ålder. Jag tror det är dags för lite struktur och ordning, och nu är jag på god väg känner jag! Uppmaning om du känner dig stressad och nedstämd: planering, planering, planering! Planera både måsten och roliga saker.
Något som jag älskar att göra är listor. Jag gör listor över precis allt. Vad jag ska göra under dagen, vad jag ska handla, vad jag ska packa, vad jag ska fokusera på, vad jag behöver tänka extra på, vad jag ska plugga, allt! Det är kul, och det känns mycket bättre är man har en överblick över saker och ting. Oavsett om det handlar om att kartlägga ett problem, vara ekonomisk eller få sig på bättre humör.
Som säkert ingen har undgått, så har min pojkvän flyttat till Kalifornien för att läsa sitt tredje Chalmers-år där. Han är 8816 km bort, och kommer att var det i tio månader till. Hur ställer jag mig till det?
Först och främst visste vi båda om det från första början, men involverade ändå. Och det ångrar jag inte en sekund.
Långdistansförhållandets bästa vän, är lätt Skype. Det finns telefoner, det finns datorer. Trots att vi fysiskt är närmare 1000 mil bort, så är vi nästan aldrig längre än ett knapptryck bort.
Men självklart är det jobbigt varje dag. Som en våg kan det skölja över en precis när som helst under dagen och så är saknaden så stor att man inte riktigt vet vad man ska göra. Då måste man komma ihåg att det inte kommer att vara såhär för alltid. Det är bara tio månader till.
Plus att jag ska ju faktiskt åka dit om tre månader, och tre månader är ju ingenting när skolan överhopar en med så mycket.
Och framförallt, så är det en fantastisk chans för mig att få komma iväg och resa och se nya platser. Först och främst ska jag landa i San Fransisco, en stad jag alltid har velat se. Sen ska vi ju resa runt i Kalifornien och någon dag här framöver ska vi sitta och planera vart vi ska åka. Och att få fira jul och nyår där borta, känns fantastiskt spännande.
Så, jag kan faktiskt inte enbart se negativa saker i att David har flyttat iväg för en tid. Självklart är det oerhört ensamt stundvis, men det finns också så mycket saker att se framemot.
Något som jag älskar att göra är listor. Jag gör listor över precis allt. Vad jag ska göra under dagen, vad jag ska handla, vad jag ska packa, vad jag ska fokusera på, vad jag behöver tänka extra på, vad jag ska plugga, allt! Det är kul, och det känns mycket bättre är man har en överblick över saker och ting. Oavsett om det handlar om att kartlägga ett problem, vara ekonomisk eller få sig på bättre humör.
Som säkert ingen har undgått, så har min pojkvän flyttat till Kalifornien för att läsa sitt tredje Chalmers-år där. Han är 8816 km bort, och kommer att var det i tio månader till. Hur ställer jag mig till det?
Först och främst visste vi båda om det från första början, men involverade ändå. Och det ångrar jag inte en sekund.
Långdistansförhållandets bästa vän, är lätt Skype. Det finns telefoner, det finns datorer. Trots att vi fysiskt är närmare 1000 mil bort, så är vi nästan aldrig längre än ett knapptryck bort.
Men självklart är det jobbigt varje dag. Som en våg kan det skölja över en precis när som helst under dagen och så är saknaden så stor att man inte riktigt vet vad man ska göra. Då måste man komma ihåg att det inte kommer att vara såhär för alltid. Det är bara tio månader till.
Plus att jag ska ju faktiskt åka dit om tre månader, och tre månader är ju ingenting när skolan överhopar en med så mycket.
Och framförallt, så är det en fantastisk chans för mig att få komma iväg och resa och se nya platser. Först och främst ska jag landa i San Fransisco, en stad jag alltid har velat se. Sen ska vi ju resa runt i Kalifornien och någon dag här framöver ska vi sitta och planera vart vi ska åka. Och att få fira jul och nyår där borta, känns fantastiskt spännande.
Så, jag kan faktiskt inte enbart se negativa saker i att David har flyttat iväg för en tid. Självklart är det oerhört ensamt stundvis, men det finns också så mycket saker att se framemot.
